Sjukdomar och testmetoder

 

"Blodtransfusion är inte så säkert som folk tror"

- Dr Steven M Frank, professor i anestesiologi vid Johns Hopkins Hospital i Baltimore


 

Hepatit

Men så kom sjukdomarna och skakade om den medicinska världen. Den vätska som sades rädda liv visade sig för somliga vara en dråpare. Man hade länge känt till den form av sjukdomen hepatit som vi idag kallar hepatit A, och som sprids genom förorenade livsmedel. Nu upptäckte man att en aggressivare form av sjukdomen spreds genom blod. Under Koreakriget smittades mer än var femte patient som fått en plasmatransfusion av hepatit B. På 1970-talet uppskattades antalet dödsfall pga transfusionsrelaterad hepatit till 3 500 om året. Andra hävdade att antalet var tio gånger större. Men med förbättrade testmetoder minskade antalet fall och den medicinska världen andades ut.

Då uppträdde en ny och ibland dödlig form av viruset, hepatit C. Mellan 8 och 17 procent av de patienter som fick blodtransfusion i Sverige, USA, Israel, Italien, Japan och Spanien utvecklade sjukdomen, hundratals tusen bara i USA. Viruset härjade i nästan ett decennium innan man lyckades minska förekomsten av det. I april 1989 gick man ut och informerade om att det nu fanns ett test för hepatit C. De medicinska tidskrifterna innehöll artiklar med triumferande rubriker som "En feber i blodet besegras" och "Det mystiska non-A-non-B-viruset [dvs hepatit C] isolerat till slut". Var det nu äntligen slut på raden av otäcka smittor som blodbankerna drabbats av? Sorgligt nog inte. Plötsligt och omärkligt slog hivsmittan till.

Aidsskandalerna

"Hur många fler människor måste dö? Hur många dödsfall behöver ni? Ge oss den dödssiffra ni vill ha för att inse att det här verkligen händer." Don Francis, en tjänsteman vid US Centers for Disease Control (CDC), hamrade med knytnäven i bordet samtidigt som han skrek dessa ord vid ett möte med höga representanter för blodbanksindustrin i USA. CDC försökte förtvivlat få blodbankerna att inse att aidssmittan hade trängt in i landets blodförråd. Men blodbanksföreträdarna var långt ifrån övertygade. De tyckte att bevisen var för svaga, bara en handfull fall, och beslutade sig för att inte följa uppmaningarna de fått, att hindra personer ur vissa s k högriskgrupper från att donera blod och att förbättra testningen av blodet i blodbankerna. Randy Shilts berättar i sin bok "And the Band Played On", om orsaken till att blodbankerna motsatte sig detta. Det handlade om pengar, stora pengar. Att utveckla testmetoder och att använda dem kostar. Dessutom hade inte blodbankerna råd att stöta sig med blodgivarna genom att utesluta någon som tillhörde en högriskgrupp. "Gay-rights-advokater" hotade med att ett eventuellt förbud mot att homosexuella skulle få lämna blod skulle betraktas som en grov inskränkning av deras medborgerliga rättigheter, med stämningar och rättegångar att vänta. Man menade att en sådan kränkning skulle bidra till att ytterligare befästa "koncentrationslägermentaliteten" i samhället. Blodindustrins lukrativa verksamhet, att tillhandahålla blod för tre och en halv miljoner transfusioner årligen till ett värde av en biljon dollar, var nu hotad. 

Detta möte mellan CDC och blodbankerna hölls den fjärde januari 1983. På våren samma år införde den första amerikanska blodbanken, Stanford University Blood Bank, ett test på sitt blod, som skulle indikera om blodet kom från donatorer som tillhörde en högriskgrupp. Andra blodbanker häcklade dem pga detta och anklagade dem för att enbart ha infört testet av kommersiella skäl, för att locka till sig fler kunder. Några få månader senare försäkrade ordföranden för The American Association of Blood Banks, angånde aidshotet: "Det är liten, eller ingen fara alls för allmänheten."

Med facit i hand vet vi hur fullständigt felaktigt det uttalandet var. Sedan dess har den lilla mängd patienter som då fått hiv genom en blodtransfusion ökat i alarmerande takt. The New England Journal of Medicine rapporterar att "en enda enhet blod kan innehålla virus nog för att orsaka upp till 1,75 miljoner infektioner." I land efter land har skandaler förekommit, med avslöjanden om hivsmittat blod. Bara i Frankrike tros mellan 6 000 till 8 000 människor ha smittats med hiv genom transfusioner som gavs under perioden 1982-1985. I Pakistan beräknas 40 procent av samtliga aidsfall ha orsakats av blodtransfusioner. Listan kan göras lång.

Också mediciner som utvunnits ur blodplasma bidrog till att sprida smittan världen runt. Av alla USA:s hemofilipatienter som fick medicinsk tillförsel av koagulationsfaktorer, fick mellan 60 och 90 procent aids under perioden innan man började värmebehandla medicinen för att bli av med hiv. Aidstragedin har alltså gjort det nödvändigt för forskare och läkare att ingripa. Mycket har gjorts för att få blodförråden säkra, bl a införandet av strängare och bättre kontroller av blodet. Numera är överföring av hiv genom blodtransfusioner sällsynt i i-länderna, där man har pengar och möjlighet att använda kontrollmetoder. Men det fortsätter att vara ett problem i de u-länder där sådana resurser saknas.

Även parasitsjukdomar och andra sorters infektionssjukdomar överförs vid blodtransfusion. Många av dem har exotiska namn som Chagas sjukdom, cytomegalvirus och malaria, med följder som kan innebära allt från feber och frossa till döden. På de svenska blodcentralernas hemsida erkänner man att det saknas bra tester för de parasitsjukdomar som kan överföras med blod, t.ex. malaria. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter om blodgivning kan också bakterier som finns på och i blodgivarens hud orsaka problem: "Vid blodgivningen kan trots noggrann huddesinfektion bakterier medfölja och kontaminera blodenheten. Om bakterierna växer ut i stort antal kan blodenheten orsaka sepsis eller toxiska effekter."

SYBD (Synthetic Blood International), sammanfattar det hela så här: "Sökandet efter blodersättningsvätskor började för flera århundraden sedan. I modern tid har detta sökande tagit ny fart, pga risken att överföra sjukdom, i synnerhet hiv och hepatit C. Riskerna är låga men oacceptabla pga den höga dödligheten i dessa sjukdomar. I underutvecklade länder är risken för spridande av allvarliga sjukdomar ännu högre."

Nya, idag okända sjukdomar

Med tanke på alla sjukdomar som plötsligt dykt upp i blodförråden uppstår frågan: Hur pass säker kan jag som patient egentligen vara på att den blodtransfusion jag tar emot inte är smittad med en ny sjukdom, ett nytt virus? En gång i tiden var ju faktiskt både hepatit B, hepatit C och hiv helt nya virus.

Tråkigt nog menar experter att man inte ens idag kan garantera att blodförråden är säkra från t ex hiv-smitta. Hur kan detta vara möjligt med tanke på alla avancerade testmetoder som finns? Enligt Blodcentralernas i Sverige informationssida på internet är det så att "testerna inte alltid ger utslag när blod från en nysmittad person undersöks." Hiv-virusets fönsterperiod, dvs den tid det tar från det att en person blivit infekterad till dess att smittan kan upptäckas med ett test, kan nämligen vara mycket lång. Vanligtvis producerar immunsystemet tillräckligt med antikroppar inom två till åtta veckor, men i sällsynta fall kan detta ta upp till ett halvår. Tyvärr har det därför hänt att människor fått hiv även vid transfusioner där blodet testats negativt för smitta.

De testmetoder som används för att upptäcka smittämnen i blodet tenderar även att släpa efter i förhållande till nyupptäckta sjukdomshot och utgör då inget skydd mot dessa sjukdomar. En representant för ett stort sjukhus i Sydney i Australien förklarade: "I årtionden har vi transfunderat en substans som vi inte visste mycket om. Vi hade ingen aning om vissa av de sjukdomar som den överförde. Om det finns ännu fler vet vi inte, eftersom man inte kan utveckla tester för något som man inte känner till."

Även Socialstyrelsen uttrycker liknande farhågor: "Under senare år har man alltmer uppmärksammat de risker för mottagaren som tillförsel av homologa blodprodukter från subjektivt friska blodgivare kan medföra... Stora insatser har gjorts för att få fram tillförlitliga testmetoder för screening av givarblod. Några absoluta garantier för smittfrihet kan dock dessa screeningundersökningar inte ge. Det råder dessutom osäkerhet om det finns ännu ej identifierade agens i givarblod, som kan medföra risker för mottagaren."

Dr Howard L Zauder, som är Professor Emeritus i anestesiologi och farmakologi vid State University of New York i USA, ställer sig frågan om redan existerande virus alltså kan komma att mutera och producera nya sjukdomar? Han besvarar den med orden "Det finns ingen anledning att anta att de inte kommer att göra det."

Men om vi för en stund föreställer oss att man verkligen skulle kunna utforma tester som i förväg kunde upptäcka varje tänkbar sjukdom eller smitta, så att allt blod som transfunderades var garanterat rent. Skulle det då innebära att blodtransfusioner blev riskfria? Hur påverkas t ex den persons immunsystem som får en blodtransfusion?

Störningar i immunsystemet

I våra kroppar finns ett sinnrikt försvarssystem inbyggt som har till uppgift att skydda kroppen mot olika faktorer som skulle kunna orsaka sjukdom, immunsystemet. Detta försvarssystem aktiveras när ett smittämne, såsom bakterier, virus, svamp och infektioner, försöker ta sig in i kroppen och reagerar mot främmande celler eller vävnad. 

När någon genomgår en organtransplantation, t ex får ett nytt hjärta eller en ny lever, börjar immunförsvaret arbeta. Det främmande föremålet registreras och en process för att stöta bort det påbörjas. Men vad man kanske inte tänker på är att en blodtransfusion faktiskt också är en form av transplantation, en vävnadstransplantation. Därför kan den, som en kirurg uttryckte det, "förvirra" patientens immunsystem och medföra en s k immunsuppression. Det innebär att immunförsvaret trycks ner eller begränsas och då inte kan utföra sina uppgifter lika effektivt som det borde. Faktum är att en blodtransfusion kan trycka ner en persons immunsystem i ända upp till ett års tid. För många är detta en av de mest skrämmande bieffekterna av blodtransfusion.

Bör man i och med detta dra slutsatsen att blodtransfusionen gör patienten mer mottaglig för infektioner? Professor Neil Blumberg, som är chef för avdelningen för transfusionsmedicin och blodbanken vid University of Rochester i New York, kommenterar en omfattande undersökning om just detta: "I tio av tolv objektiva undersökningar kunde man konstatera att blodtransfusioner var markant och självständigt förknippade med en ökad risk för bakterieinfektion... Och om de immunologiska verkningarna av en transfusion är lika långlivade som vissa undersökningar tyder på, så kan också en transfusion vid någon tidpunkt långt före en operation påverka patientens motståndskraft mot infektioner." - Transfusion Medicine Reviews, okt 1990

Socialstyrelsen har också uppmärksammat detta och rekommenderar "en allmän restriktivitet med allogen blodanvändning... för höftfrakturpatienter, eftersom frekvensen postoperativa infektioner verkar öka t.ex. vad gäller urinvägsinfektioner eller pneumoni och även sårinfektion efter transfusionen".

Professor Blumberg, framhåller till och med att "uppskattningsvis 10 000-50 000 patienter om året, enbart i USA, dör pga störningar i immunsystemet, som kan relateras till blodtransfusion".

Även immunsystemets uppgift att upptäcka och förstöra cancerceller blir lidande vid immunsuppression, något som ibland kan vara förenat med livsfara. Tidskriften British Journal of Surgery innehåller skrämmande läsning: "Det finns också rapporter om en ogynnsam effekt av blodtransfusion på det långsiktiga resultatet för patienten efter canceroperationer, med högre frekvens av recidiv av tumörer i magsäcken, tjocktarmen, lungorna och skelettmuskulaturen och även högre frekvens av levermetastaser."

Klicka även här för att läsa Staffan Arnérs,
överläkare på narkosavdelningen vid Karolinska
Universitetsjukhuset, klarläggande om vilken 
effekt de blodtransfusioner hade som gavs 
utrikesminister Anna Lindh efter knivdådet 2003.

Upp